jag blir helldre ensam än lycklig med någon annan.

min hjärna är i chocktillstånd, och jag tror att mitt hjärta hoppat över flera slag. och jag tänker inte skriva någon text, om allt fint jag fått med dig. för nu spelar det fan ingen roll, och jag vet inte om jag klarar av det heller. för det enda jag vill, är att ha dig hos mig. och jag vet, jag vet ju, att du kommer få det så fasligt mycket bättre nu. så fasligt mycket bättre än vad du någonsin kunde få det med mig. men det gör inte att klumpen i magen blir mindre för det. eller att tårarna slutar rinna. nu, när jag skriver dethär, så tappar jag andan, och jag vet faktiskt inte ifall jag klarar av att skriva många fler rader. en text bevisar ändå ingenting. ingenting hur jag känner för dig, eller hur djupt och hårt jag älskar dig. ingen, ingen kommer någonsin kunna ersätta dig. du är det bästa som någonsin hänt mig, förlåt för att jag inte alltid uppskattat alla stunder, bra som sämre. tack för allt, du älskade. men just nu i all sorgsenhet, så finns det inga ord som kan mäta sig upp med vad jag känner för dig. och jag hoppas, i djupet av mitt hjärta, att du vet om hur mycket jag ångrar att du lämnar mig. trotts att det har gått över en månad, så känner jag fortfarande alla dehär sakerna. speciellt varje gång jag sätter min fot i stallet. du är så otroligt älskad av mig, det gör så ont i mig.. allt blir så jobbigt. men dehär två närmaste veckorna ska jag bita ihop och sätta på ett fejkat leende, för din skull. för att folk inte ska tro att något är fel. men det är det, så otroligt fel, för jag älskar dig mer än livet.